”Det var en enorm befrielse att säga stopp”

Sara Löfgren var 26 när hon gjorde succé i Fame Factory 2003, kommer vi fram till efter en stunds räknande – hon kände sig mycket yngre. Det var väldigt tvära kast, förklarar hon. Ena dagen bodde hon i Varberg, nästa dag hamnade hon i en Big Brother-liknande miljö i Skara och sedan var hon plötsligt kändis.

I många år rullade det på bra. Tempot var högt, hon turnerade och uppträdde, blev beundrad och bekräftad, men också bedömd och kritiserad. Ibland visste hon knappt i vilket land hon var. Så här i efterhand är minnena en enda röra och Sara har svårt att komma ihåg i vilken ordning saker inträffade.

– När man syns får man många tyckare som vill hänga med på resan. Det är lätt att drunkna i uppmärksamheten och tappa bort sig själv, det är svårt att ha integritet. Jag brukar tänka på det när jag ser Idol, herregud, många deltagare är ju så unga. Det är bara att gå till sig själv när man var 16, man hade inte koll på någonting. Och jag vet ungefär hur avtalen ser ut, man blir typ livegen. Branschens baksida är inte vacker, även om jag tror att det har blivit lite bättre efter #metoo. I dag är det nog inte lika lätt att säga till en ung tjej att hon borde operera brösten, till exempel.

Lusten försvann i turnébussen

Samtidigt som musikkarriären var allt Sara drömt om pågick en process inom henne under flera år. Till slut insåg hon att lusten var borta, hon orkade inte med all yta och allt flängande. Hon bokade tid hos en läkare, som efter en stunds samtal försiktigt föreslog en paus från livet som rockstjärna.

– Där och då var det en enorm befrielse att säga stopp. Samtidigt trodde jag att jag skulle vara tillbaka på turné efter några månader.

Men efter hand som tiden gick och Sara kunde analysera sina känslor i lugn och ro insåg hon att det var dags att ta ett stillsamt farväl till kändislivet.

– Jag är en person som har alla känslor på utsidan. Min manager brukade säga att jag måste ha ett professionellt jag för att skydda min privata sida, men jag kunde inte det. Jag är alltid den jag är och då går det inte att skapa ett alter ego.

– Dessutom, det spelar ingen roll hur stor och dyr svit man får, med bubbelbad och massagesäng och grejer, när man sitter där ensam och bara längtar efter barnen.

Började ny bana som fritidsledare

2015, ett par år efter det att hon hade avslutat karriären, inledde Sara en ny bana som fritidsledare. Först var hon ”pysselfröken” på timmar och senare blev hon fastanställd på ungdomsgården Mittpunkten på Håstens fritidsområde – ett jobb som passar Sara alldeles utmärkt. Här kan hon få utlopp för sin kreativitet, genom slöjd, teckning, sömnad och mycket annat.

– Jag var jättemycket på fritidsgården i Veddige under uppväxten så det här är en väldigt positiv plats för mig. Jag trivs med att hänga med ungar och ta del av deras tankar och drömmar. De hjälper mig att behålla ett öppet sinne.

Vid tvåtiden på eftermiddagen öppnas Mittpunktens dörrar och snart börjar ungdomarna droppa in. Några är sällskapssjuka, andra långt bort i tankarna. Här finns plats för alla och alltid en vuxen som är beredd att lyssna och stötta.

– Visst är det en del uppfostran ibland, men man får också otroligt mycket tillbaka. Ungarna verkar tycka att det är lite coolt att ha en relation till en vuxen som inte är förälder eller lärare. När man märker vad man betyder för ungarna och att de tycker om en, då blir jobbet värt ännu mer.

Struntar i vad andra tycker

Sara säger att det är väldigt skönt att inte vara en offentlig person längre. Hon är bekväm med sig själv och struntar i vad andra tycker om henne. Musiken finns kvar, men bara på hennes villkor: Enstaka berättande småspelningar, med en gitarr i intima forum.

– Det känns äkta, det var så jag började och det är kärnan i mig. Tiden som kändis var kul och lärorik på många sätt, men Sara Löfgren har egentligen aldrig varit tjejen med korsett och höga klackar.